Inledning

« Tillbaka

I juni 2004 refererades i pressen en undersökning som föreningen Vetenskap & Allmänhet
låtit statsvetarna Sören Holmberg och Lennart Weibull vid Göteborgs Universitet göra om
svenskarnas attityder till forskning [Holmberg & Weibull, 2004]. Undersökningen ingick i
forskningsprojektet Vetenskapen i Samhället och sammanfattades i en niosidig rapport
med titeln ”Vetenskapen står stark i folkopinionen” (www.v-a.se).

Där framkommer att den medicinska forskningen står i en särklass med avseende på förtroende
hos det svenska folket. Både 2002 och 2003 angav hela 84% av de tillfrågade att de hade
mycket eller ganska stort förtroende för medicinsk forskning. Beträffande områden som man
ansåg det speciellt viktigt att Sverige satsar på att nå ledande ställning i nådde cancerforskning
en topposition (~80%) medan till exempel genteknik fick ett lägre stöd (~30%).

Som utredarna framhäver var förtroendet för medicinsk forskning högre än vad som någonsin
tidigare uppmätts för något område i SOM-institutets (Samhälle Opinion Massmedia) historia.
Liknande resultat har erhållits i senare undersökningar även om siffrorna sjunkit något.

Vad kan detta exceptionellt höga förtroende hos svenska folket för medicinsk forskning bero på?

Eller uttryckt på ett annat sätt, vad är det egentligen man mätt? Är det tilliten till den medicinska
forskning som bedrivs vid våra universitet och de forskare som utför den? Eller är det vad
människor anser vara viktiga områden för forskning? Att cancerforskning rankas betydligt högre
i angelägenhetsgrad än genteknik stödjer om något den sistnämnda teorin. Ordet cancer har i
mångas öron en magisk klang som inger respekt och fruktan.

Det är därför inte förvånande att många prioriterar studier av denna grupp av sjukdomar.
Detta återspeglas också i det faktum att Cancerfonden får in mycket mer medel än Hjärt-Lungfonden
i sina insamlingar, trots att hjärt-kärlsjukdomar orsakar avsevärt många fler dödsfall (~50%) än
cancer och andra tumörsjukdomar (~25%).