Efter många års debatt beslöt Riksdagen 1983 att införa Löntagarfonder. Idén hade
ursprungligen tagits upp av LO och syftade till att placera ”övervinster” från näringslivet
i gemensamt ägda fonder för att minska förmögenhetskoncentrationen och öka det
kollektiva sparandet i samhället. Löntagarfonderna kom att existera under åren 1984-1992
och tillfördes medel som togs ut ur företagen genom vinst och vinstdelningsskatt.
Diskussionen om deras existens var hela tiden intensiv och 1992 beslöt Riksdagen att
avveckla dem. Samtidigt bestämdes att en stor del av de tillgängliga medlen
(cirka 10 miljarder kr) skulle användas för forskning. Efter nytt Riksdagsbeslut inrättades
1994 bland annat Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF), som fick ett kapital av
6 miljarder kr. Enligt årsredovisningen för 2007 var SSF:s tillgångar vid slutet av detta år
7,3 miljarder kr (bokfört kapital).
Stiftelsen har en styrelse bestående av representanter för universitet och högskolor,
näringsliv samt fackliga organisationer. Dess VD har sedan 1999 varit Staffan Normark,
professor vid Karolinska Institutet (KI). Byte på denna post skedde den 1 januari 2006
då professor Lars Rask från Uppsala Universitet efterträdde Normark. SSF har vid sidan av Utbildningsdepartementet blivit den största anslagsgivaren till svenska universitet och högskolor.
Enligt stadgarna ska stiftelsen stödja forskning av betydelse för utvecklingen av Sveriges
framtida konkurrenskraft. Hur detta gått till har varit föremål för omfattande debatt. Avsikten är
här inte att granska SSF i stort. För att illustrera frågeställningen begränsar jag mig istället till en
företeelse som fick särskild aktualitet under 2003, så kallade ”strategiska engångsinsatser
för att hindra forskarflykt”. Vad som hänt i de fall som tas upp ger exempel på en typ av
inofficiella nätverk som har stort inflytande på hur mångmiljonbelopp fördelas till enskilda
personer eller grupper inom svensk forskning. Besluten tas i dessa fall inom en snäv krets
och utan direkt konkurrens.